Började dagen klockan 4.00 - Låg i sängen drack vatten och kollade på film m.m. Efter det gick jag och käkade frukost vid 5 - halv 6 tiden, gick upp och låg i sängen vid datorn och spelade ScribbleNauts Unlimited. Tränade en halvtimme (lätt) käkade och gick upp till mitt rum ännu en gång för att spela & vara social med Jens [♥] på facebook. For ut med Mamma & Osmo på en liten spark tur i det fina vädret. Och kom åter igen hem för att spela/vara social på FB. Käkade middag, hoppade rep, 2 timmar senare fixade jag mig en film och 2 varma mackor. När jag käkat upp mackorna och kollat ca halva filmen inser jag att den bokstavligt var S.Ä.M.S.T  besämde jag mig för att hoppa rep i en halvtimme sen köra rygg/mag övningar.

 

Nu sitter jag här på sängkanten nydushad och jätte nöjd över mig själv. Äntligen har jag hållit min träningsrutin och taggat ner på käkandet av onyttiga saker i hela 3 veckor. Skryter en massa ja kanske, men jag är så stolt. Jag har insett att jag har världens finaste vänner och att Amanda "älskar" ketchup mer än något annat. 

 

Som varför finns det ord som För smal, För tjock - Och att man sedan inte kan använda andra ord som Normal eller Lagom. Jag blir bokstavligt så sjukt otroligt jävla less på att man aldrig kan vara LAGOM. Utan att man antingen är för smal , eller för tjock. Det är ju bara fel.

 

 

I alla fall, jag tycker inte att jag är för tjock, och verkligen inte för smal. Jag tränar för att jag vill må bra på utvändigt och invändigt. Jag kan inte påstå att jag är en lycklig tjej som älskar sitt liv.. För det kan jag inte påstå att jag gör. Långt ifrån. Men jag kämpar för att nå de mål jag ger mig själv. Men sure, tyck vad ni vill om min storlek eller längd. Men jag kan inte precis säga att jag uppskattar att man säger att någon är för tjock eller smal, personen ifråga tar illa upp. Även fast man inte alltid vill berätta det.

 

Ligger i sängen, som vanligt funderar på vad jag ska hitta på. Ligger och funderar på livet och hur saker blivit som de blivit. Min arm värker, men det är mitt eget fel.

 

Det är i såna här tider man inser att man varit en idiot, dom som sa att dom älskar dig. Vad menade dom då egentligen? Och den där killen som dumpade dig för att sedan bli tillsammans med den andra flickan som han alltid tjatade om innan ni blev tillsammans, men som han helt plötsligt hatade då ni vart tillsammans. Det är ingen idé att ens försöka. Han kommer aldrig älska någon annan mer än henne. Det bara är så. Så vem försöker jag lura??

 

Jag är trött på att låtsas, fuck you säger jag bara. Jag ger upp på dig. Du är för bra, för bra för att någon över huvud taget ska kunna älska dig så som jag älskar dig. Och den där tjejen som tappade känslorna för dig. HA, too bad for you.

Alla har vi den där vännen, som går omkring och skrattar och babblar på hela tiden. Som alltid verkar vara så otroligt jävla glad hela tiden. Den där som du aldrig någonsin skulle kunna tänka dig se ledsen och må dåligt.

 

Tänk dig den där tjejen i din klass, hon som aldrig kan hålla käften och skrattar och verkar så glad hela tiden, tänk att hon i själva verket är deprimerad och vill ta livet av sig. Men att hon inte vet hur hon ska göra, så hon låtsas vara glad och galen när hon är på t.ex skolan och träffar sina vänner.

Du ber henne hålla käften flera gånger, för att du tycker hon är jobbig när hon inte kan vara tyst på lektionerna. Hon är tyst ett tag men börjar snart igen. Hon verkar inte ta illa upp när du ber henne dra åt helvete. Och säger att du hoppas hon blir överkörd av något. Hon skrattar och du ser hennes leende. Så äkta så fullt av lycka.

Ni går där i korridoren ett gäng tjejer, och du och den där tjejen börjar tjaffsa om en liten liten sak, hon som var så glad och trevlig nyss blir skitförbannad och ber dig att inte prata med henne. Hon säger att hon hatar dig och en massa annat.

Vad hände? Hon som var så glad.. du trodde verkligen inte att hon skulle kunna bli sådär arg över en liten sak ellerhur? Men det blev hon så vad gör du..?

Går till henne och frågar varför hon blev så sur över den där lilla saken, hon säger inte ett dugg och bara sitter där och kollar ner i golvet.

Hon tänker på allt som fått henne att må dåligt, alla elaka saker folk säger till henne dagligen. Hon tänker på den där pojken som krossade hennes hjärta och nu avskyr henne av någon anledning. Hon rusar in på toaletten och tar fram något vasst, en penna, sax. Vad som helst som är vasst och drar upp tröjärmen och river med det vassa föremålet, hon river så hårt hon kan. Det spelar ingen roll hur ont det gör. Det börjar blöda hon gråter. Men hon har på kranen och hejdar sig själv från att skrika.

Ingen hör henne där inne. Allt man hör är kranens oljud.

Hon kommer ut och ser lika arg ut som hon gjorde innan. Hon har dragit ner tröjärmen, kanske till och med haft med sig bandage så att hon kan linda det runt sina armar. Ingen märker något. 

Dom blir irriterade och snackar skit om henne. Och där går hon på skolan helt ensam och förkrossad resten av dagen. 

 

När hon väl kommer hem springer hon upp på sitt rum och lägger sig i sängen och gråter. Är hon ensam hemma går hon och spyr upp maten hon ätit för att folk kallar henne tjock. Hon gråter och mår dåligt. Hon vill inte äta för att då är hon tjock. Men hon känner smärtan i magen, hon vill äta men kan inte för att då måste hon ändå spy upp det igen för att inte bli tjock.

 

Men det var inte alltid såhär, en gång i tiden var hon faktiskt glad och mådde prima, hon åt mat som vanligt. Grät väldigt sällan och hade aldrig någonsin ens tänkt tanken på att ta livet av sig eller göra illa sig själv.

Men sedan hände något i hennes liv som påverkade henne väldigt mycket, hon blev nedstämd. Folk började mobba henne och kalla henne saker. Hon tog åt sig otroligt och började göra illa sig själv. Hon hatade allt med sig själv och grät varje kväll tills hon tillslut somnade av utmattning.

 

Det blev värre och hon kunde inte äta längre, hon fick ångest och var tvungen att rusa till toaletten för att snabbt spy upp det hon ätit. Hon stannar hemma från skolan så ofta hon kan och skyller på att hon har ont i huvudet eller något.

Ingen har sett hennes ärr ännu, ingen vet att hon gör illa sig och att hon gråter varje kväll, ingen har en minsta susning om hur hon egentligen mår. Tänk så mycket smärta som kan ligga gömt där bakom det där glada skrattet och leendet hon tvingar fram varje dag på skolan.

 

Och när du väl ser hennes ärr... Du ber henne söka hjälp, men hon säger att hon inte kan.. Varför? Hon vågar inte, hon vill inte, hon skäms, finns så många anledningar för henne att inte göra det. Du ber henne men nej hon gör det inte. Du tänker att det ordnar sig med tiden och låtsas som ingenting, men du ser att hennes sår blir fler och djupare, tillslut vet du inte vad du ska göra med henne så du bara lämnar henne. Och slutar umgås med henne helt. Det du inte vet är att hon är djupt deprimerad, men ingen annan än hon själv vet om det...